Om mig

Om mig

Redan som mycket liten i Karlshamn var jag väldigt intresserad av hur saker fungerar, och ägnade mycket tid åt att pilla isär leksaker. Särskillt speldosor som jag modifierade så de ändrade tempo och tonart. Stilla natt brändes av i ett rasande tempo. Jag lärde mig läsa vid 5 för min storasyster tog hem läxor och jag hängde på. Detta gjorde att skolan blev lite tråkig eftersom man inte förväntades förhäva sig på 70-talet, så jag hittade på saker istället. T ex blev jag arg på ett par kompisar en gång och luftade deras cyklar så de fick gå hem efter skolan. Alla pojkarna korsförhördes och skälldes ut kollektivt av skolfröken. Då började jag förstå hur rättsväsendet kan fungera, och att det var stor skillnad på vad som förväntades av pojkar och flickor. Ingen blev mer förvånad än jag när jag slutade lågstadiet med högsta betyg i alla ämnen och 10 kronor premie för flit o uppförande. Jag tyckte inte jag gjort ett dugg.

 

Vid 9 år tjatade jag till mig min första spaniel, och intresset för djur var stort. När jag var 16 hade jag sommarjobbat som maskinreparatör på en mekanisk verkstad, och köpte en dräktig häst och en moped som tog mig till stallet där jag hade hästarna mot att jag skötte om gårdens djur och barn. När jag var 19 hade jag börjat utbilda mig till hovslagare och arbetade på ett arabstuteri. Det blev tråkigt till slut för om man gör något för mycket så tröttnar man. I allafall jag, som avvecklade allt och åkte till London för att bli au pair och gå konstkurser.

 

I London träffade jag på rasism för första gången i mitt liv, och jag kom att bli väldigt intresserad av mänskliga beteenden, hierarkier, livsåskådning och religion. Jag arbetade i en indisk familj som var hinduer, och det mötte en del bestörtning och frågor på stan. Jag tyckte det var väldigt konstigt och upprörande vilka åsikter som fanns.

 

Min bästa vän kom från Österrike, och hon ordnade arbete till mig på en alptopp dit knappt några vägar fanns. Jag städade på ett hotell och förstod tyska rätt väl men kunde inte prata något vidare. 

På denna tid syntes spåren av andra världskriget väldigt tydligt bl a på att hotellrummen var fulla av benproteser då de krigsskadade helst åkte skidor på bara ett ben. Historierna om kriget dryftades i barerna, främlingsfientligheten var extrem, men svenska flickor var undantagna. De kunde ju inte göra något ont, precis som min skolfröken en gång sa. Katolska tron var också väldigt stark, med vad jag tyckte säregna traditioner som skiljde sig mellan olika byar. Man klädde ut sig till Nikolaus och hans onda motpol Krampus, och gick hem till små barn och gav dem godis och stryk i lika delar. Det blev outhärdigt i byn efter rätt kort tid, så jag begav mig till Wien och civilisationen.

 

I Wien fortsatte jag att arbeta i familjer och studerade på Universitetet. Det blev kurser i tyska, konst och Europas minoriteter. Min syster bodde då i Rom, som bara var ett nattåg bort, så vi kunde tillbringa en helg hos varandra ibland. Det var fantastiskt att bo mitt i Europa för mig som älskade kontraster. Det var dock ännu större skillnad på pojkar och flickor än i småskolan, och främlingsfientligheten var kanske inte lika tydlig som i byarna men fanns där, så jag tog mig till Sverige och Stockholm denna gång.

 

I Stockholm fortsatte jag att studera på Universitetet - tysklands ekonomi och politik. Det var samtidigt som muren föll, så jag fick en inblick i samtiden som var tillgänglig för få, sådär innan internet fanns att tillgå för information. Samtidigt utbildade jag mig i möbelrenovering och gamla måleritekniker, marmorering och ådringsmålning och startade mitt första företag som var Möbelmåleriet. Jag delade ateljé i Saltsjöbaden med en kvinna från USA . Vi målade och diskuterade världsläget mitt på Solsidan, där jag också bodde i 7 år. Det var precis som serien på TV, galet mycket rika människor nästan som i ett reservat.

 

Jag återvände till Karlshamn när sonen som då var tre år blev bjuden på alltför utsvävande barnkalas i lyxvillorna. Man vill ju inte förstöra sitt barns syn på människovärde i så späd ålder, risk för hybris var överhängande. Man kom dock inte ostraffat till Karlshamn och talade Solsidandialekt, så han sattes snabbt på plats och hade om möjligt ännu tristare skolgång än jag.

 

I Karlshamn drev jag Möbelmåleriet i flera år. När intresset började svalna arbetade jag ett par år som producent på stadens Kulturhus, genomförde Kullturnatten, Öppen scen, Kulturutbyten, Ung kultur mötes festival och utställningar samtidigt som jag upptäckte ljuskonstinstallationers nya möjligheter och utvecklade olika tekniker för att kunna göra alla möjliga överraskande ljuskonstnedslag i tillvaron. Jag samarbetade med Karlshamns vänort Stade, och åkte till deras Schwedenwoche med några konstärer och ljustekniker som jag samlade ihop för att göra Licht aus Karlshamn. Allt gick som vanligt väldigt fort, och på några år hade jag gjort många installationer runt om i Sverige.

 

Nu bor jag sedan ett par år i Malmö. Jag började plugga igen, Hållbar design på Malmö Univeristet, Konsthistoria och Trädgårdskonsthistoria på Universitetetet i Lund, samt att jag lärde mig digital ljudproduktion för att kunna tillföra ljud och musik till mina installationer. 

 

Och ja, jag har en engelsk springer spaniel, precis som jag alltid har haft. Min partner sedan några år tillbaka  heter Marre och med kloka ögon, säker nos och varsam tass kollar hon allt jag gör och ger sitt godkännande - om hon bara får en godbit. Marre heter egentligen CH Beeline Marrakesh Express.